Jag älskar henne! (gruva 7 till 16 av 903) 170601
Det finns en gruva som betyder mer än någon annan gruva i världen för mig. En gruva som jag har äran att från år 2013 vara med och utveckla och verka i. En gruva med en fantastisk historia där den huvusakliga driften spänner över lite mindre än 40 år - Loos Koboltgruva.
Loos Koboltgruva, eller Loos koboltgruvor som det egentligen borde heta då området består av ett antal olika schakt och försök, ligger beläget i nordvästra delen av Hälsingland i en vacker by vid namn Los. I området, som är mycket minerallikt, har man under flera århundraden letat efter rikedomar och den som kanske lyckades bäst eller iallafall fick sitt namn ingraverat i byns historia är assessor Henric Kalmeter. Henric, som var bördig från Falun, köpte bryträttigheterna till berget som numera ligger mitt i byn 1733. 1736 besökte han platsen och två år senare drog gruvdriften igång på allvar. Kobolt var det ämne man hade funnit i berget och det användes till att färga porslin i den finare hemmen och därmed mycket värdefult. Gruvans var igång fram till 1773 och under den tiden han man både med att anlägga ett blåfärgsverk samt ett glasblåseri några kilometer sydost om Los vid namn Sophiendahl. Namnet kommer troligtvis av Henrics fru Anna-Sophia. Sm mest jobbade 160 man i och omkring gruvan och den idag hittills kändaste djupet är 44 meter (vi har inte nått botten än i Lovisaschaktet samt att det finns flera delar av gruvområdet som fortfarande är under vatten). Dessutom upptäkte Axel-Fredrik Cronstedt år 1751 grundämnet Nickel i just Loosgruvan, troligtvis den del som kallas för "Lovisagruvan" eller "Nya försöket". Mer om Loosgruvans historia hittar ni på Loosgruvans hemsida loosgruvan.se En fantastisk historia är det!
Angående koboltmalmen hittade man den längs den kalcitåder som löper rätt igenom hela gruvan. Den bestod av koboltglans, kopparkis, vismutglans, arsenikkis samt kobolt-nickelarseniden skutterudit. När det gäller sämlingsnamnet för moderbergarten kallas den kort och gott för Los grönsten vilket kan beskrivas som en mörk, mafisk metavulkanit med mandlar och körtlar av såvär kalcit som kvarts och med inslag av djupbergart, gabbro.
För övrigt har jag ikväll tillsammans med min sambo besökt den sedan 1991 nedlagda guldgruvan i Enåsen norr om Ramsjö samt ett försök några kilometer därifrån. Men eftersom jag har lovat att komma först komma ikapp med de gruvor jag tidigare har besökt men ej redovisat i bloggen så får ni idag nöja er med en bild från det numera vattenfyllda dagbrottet i Enåsen. '
