Det är långt ifrån alla som har ett jobb att gå till som dem brinner för. Ett jobb som är något mer än ett nio till fem kneg, ett arbete som man ger allt man kan för och längtar till när man kommit hem. Kort och gott ett jobb som man älskar.
Sedan oktober i år har jag det. Och jag är så glad och stolt över att jag har fått en chans som denna. Att få vara med och utveckla Loos Koboltgruva med dess verksamhet och tillhörande områden. Enkelt sagt består arbetet av att utveckla i huvudsak
gruvans områden för att kunna ge besökaren en större och häftigare upplevelse, men också skapa fler och mer samarbeten med andra besöksmål och föreningar så att de besökare vi har ges en ännu större möjlighet att upptäcka allt fantastiskt
som finns i och omkring Loosbygden. Hela området är som en orörd guld (eller kobolt) gruva. Enormt rik på natur, upplevelser, historia, spännande företag och inte minst fantastiska och positiva människor i bygden. Här i bloggen ska jag
givetvis delge er läsare vad som händer och sker hos oss i gruvan under de drygt tre kommande åren som jag ska göra vad jag kan tillsammans med medlemmar i Loosgrufvans förening och andra entrepenörer och bybor för att få fler att upptäcka denna
vackra del av Hälsingland. Och än en gång, jag så galet tacksam för denna chans att jag inte riktigt kan klä mina känslor med ord över hur jag känner.
Idag var det dessutom en synnerligen speciell dag på jobbet. En oerhört trevlig och inspirerande medlem i Loosgrufvans Förening verkligen överraskade mig med att kika in och ge mig en akvarell hon har gjort med motiv av gruvan
samt en Loosflaska. Snacka om superöverraskning. Jag minns att hon i somras hade gjort en tavla med just en Loosflaskan på som hon sedan skänkte till ett lotteri under Loosgruvans dag. Jag sa då till henne att jag också
ville ha en sådan tavla. Ja, jag köpte till och med ett tiotal lotter för att ha en liten chans att vinna just den tavlan (jag vann ingenting alls). Och uppenbarligen kom hon ihåg det. Helt fantastiskt!
P.S. Jag har inte glömt bort min utmaning från i somras, att besöka Gävleborgs samtliga gruvor i SGU´s "gruvbok" från 2009. Jag har en oredovisad gruva kvar från i somras. Resten får jag börja beta av när snön har börjat smälta bort. Det
vill säga om fyra fem månader, alltså en evighet! Tur att man har Loosgruvan att gå ner i när längtan efter schakt och orter blir för stor... D.S.