Gruvor

Salas Gruvarbetare 1774 - 15 besök senare samma upplevelse

Även om jag bor i Hälsingland och Gävleborg och är verksam i Los Koboltgruva så händer det ibland, eller ja rätt ofta, att jag besöker gruvor på lite andra platser i Sverige. Och tro mig, det finns väldigt många otroligt spännande schakt och orter att besöka i detta avlånga land. Från Kiruna i norr till Andarums alunbruk i söder. Jag själv har inte besökt ens en bråkdel av alla dessa och kommer nog inte att hinna med det heller under denna livstid, oavsett hur gammal jag blir. Vissa gruvor besöker man och tänker inte så mycket mer än "jaha". Andra lämnar något mer där inne i hjärtat, något som gör en alldeles varm i kroppen (ja jag vet, det låter galet men är lika sant för det!). Och det är en sådan plats jag nu ska berätta om för er. 
Mitt intresse för historia har nog alltid funnits där. Iallafall så långt tillbaka jag själv kan minnas. Redan i lågstadiet lånade jag enkla faktaböcker om Sveriges historia. Jag ville lära mig allt om varför det är som det är idag och det enda sättet att göra det är ju att förstå historian bakom. Jag vet inte säkert men jag tror att jag var den enda i klassen som under höstlovet i fyran läste ut historieboken - två gånger! Och ju äldre jag blev ju tyngre blev litteraturen.
Mitt intresse för gruvor och bergsbruk har nog också alltid funnits där. Jag hade redan i lågstadiet en fin liten stensamling av vad jag idag förstår bestod av några kvarts, någon granit och lite annat "gråberg". Och när vi under våren i trean fick besöka Falu Gruva, ja då var jag såld. 
Men det var faktiskt inte förrän sommaren 2010 som jag på allvar förstod att det här med gruvor, det är något jag vill veta allt om. Och lite till.
Efter att ha tillbringat några soliga dagar i Lubeck tog jag på vägen hem till Hälsingland av någon konstig anledning den längre vägen över Sala. När jag kom fram till Sala stod det "Sala Silvergruva" på en större skylt till vänster. Och av en ännu konstigare anledning svängde jag direkt in. Jag skulle ju liksom inte dit utan hem. Givetvis hade jag läst en del om gruvan och dess faschinerande historia men aldrig någonsin varit där.
När jag väl klivit ur bilen och letat mig till receptionen visade det sig att det just då pågick något som kallas för "Silvergruvans Dagar". Två dagar i, vad det iallafall såg ut som på klädseln omkring mig, 1700-talets tecken. Jag kommer inte ihåg allt jag gjorde där och då men jag minns destu mer är besöket på 155-meters nivån. Känslan när man för första gången kliva ut ur hissen och vandrar ner till den vackra, lite grönaktiga Christinasjön går inte att beskriva bättre än med orden lyrisk och salig. Att det samtidigt pågick en levande teater omkring med arbetare som sjöng, hackade i berget och bar stenar gjorde inte saken sämre. Magiskt. Jag var fast. 
Sedan dess har jag besökt Sala Silvergruva femton gånger och varje gång gått någon form av tur. Allt från 60-meter till "Stora Gruvturen". Ja dessutom har jag tillsammans med min sambo tillbringat en natt i den så kallade "Gruvsviten" på Urika Eleonoras botten, 155-meter nivån. Senast i år kring månadsskiftet juni/juli lade vi in två av våra semesterdagar på Silvergruvans Dagar (ja min sambo är nästan lika galen som jag i platsen). Och det är lika roligt varje gång jag besöker gruvan. Givetvis sov vi på Gruvgårdens Bed and Breakfast. Jag vet inte varför men min kärlek till Sala Silvergruva är mycket stark och efter Loos Koboltgruva den gruva jag värnar mest om.
Jag skulle kunna räkna upp en massa saker här som gör Sala Silvergruva till den fantastiska gruva den är, som Christinaschaktet, Karl XI´s tunna, gruvans enorma historia, de runt två mil av av tillmakade och sprängda gångar och alla olika brytnivåer, men det som kanske sticker ut mest är dess guider. Jag har under dessa turer nästan alltid fått olika guider och det som slagit mig är att ingen är den andra lik. Som den "gruvnörd" man är så tror man ju att man kan "det mesta" men sanningen är att man är långt därifrån. Alla guider har haft något unikt och för mig helt nytt att berätta, vilket är helt fantastiskt. Hatten av för Salabergets guider! 
Många böcker är skrivna om Sala Silvergruva och det är ju inte så konstigt då den varit igång sedan medeltiden, minst. Och tillsammans med Falu gruva och Kirunagruvan är Sala Silvergruva en av Sveriges viktigaste gruvor någonsin. Den skrift jag dock tycker sticker ut mest i positiv bemärkelse är egentligen ingen bok utan en uppsats skriven av en av Salas guider Joachim Nordlund. Den heter "Salas Gruvarbetare 1774" och dyker ner i just år 1774 på ett ärligt och tydligt sätt. Man får dels en övergripande inblick i gruvan under 1700-talet men också möta några av dess verkliga arbetare som exempelvis bergsmannen Eric Stampers, laggare Eric Buske och gruvarbetare Eric Bertils och läsa mer om deras levene och öden. Ett kapitel handlar enbart om gruvarbetarnas livslängd och dödsorsaker och gräver djupare i hur länge gruvarbetarna egentligen levde. En med andra ord enormt intressant uppsats. Mitt exemplar inköptes i Sala under gruvdagarna av ingen mindre än Sala Silvergruvas egna konstnär Bo Svärd. Kanske silvergruvan har kvar några exemplar också. Om inte så rekommenderar jag dem att trycka upp några fler exemplar.